Smultron vetenskapliga amn11/13/2022 ![]() Vedsågaren blir till den trygge, pliktuppfyllande mannen, lik en ”gammal mor som var dag säger samma ord till sina barn”. I novellsamlingarna Det eviga leendet från 1920 och Onda sagor från 1924 blir han till en sinnebild för Gud, men inte en dömande och hotfull gud. Den strävsamme vedsågaren får representera det enkla, strävsamma livet, det som alltid är ett och detsamma bondens vard agliga slit som skapar mat och husrum för hans familj. En gammal vedsågare dyker nämligen gång på gång upp i Pår Lagerkvists författarskap. Incidenten med vedsågaren tycks vara ett ovanligt starkt barndomsminne. Han går ner i hotellresturangens iskällare för att där uppleva hur dödskyla kan kännas. Åter ansätts Anders av dödsångesten, inte för egen del utan för de m han älskar och känner sig trygg hos. Kommer hans far att bli överkörd av ett tåg?Įn annan dag hamnar Anders vid restaurangens vedskjul där den gamle “vedgubben” berättar, halvt på allvar halvt på skämt, att han hela livet sågat ved och att om han inte gjort det skulle alla männsikorna i det stora huset ha frusit ihjäl. Vem skall dö? Kanske hans mor, kanske systrarna, kanske Mormor. Skräckslagen fyller Anders igen gropen och springer därifrån. Den myndige mannen lutar sig över pojken och säger att han skall akta sig för att gräva gropa r – det betyder att någon i hans släkt snart kommer att dö. Över hans tillvaro bland djupt religiösa människor vilar ett mörkt orosmoln skapat av tankarna på Guds allmakt och den obevekligt annalkande döden.ĭå han en dag sitter ensam och gräver en grop bland trädgårdsgångens kiselstenar går den imposante källarmästaren förbi, Anders talrika familj bor på järnvägsrestaurangens andra våning. Nej de lever, men döden är ständigt i den lille Anders tankar och som det barn han är, är han fylld av svårbemästrade tankar och fantasier. Oroad tassar han i månskenet fram till dem: “Är de döda?”. Ensam med de gamle, med åska, storm och slagregn mullrande utanför, lyssnar pojken till hur morfadern, som ser ut som en väldig profet, ur Uppenbarelesboken läser högt om hur dömande Gud tömmer sin vredes skålar över en syndfull värld. Mitt i natten vaknar Anders och ser då hur de gamle ligger alldeles stilla tätt bredvid varandra. Han har det tidiga morgonskiftet på stationen och då ovädret visar tecken att bli våldsamt får Anders sova över hos morföräldrarna. Han trivs, men då kvällen kommer med hotande åskmuller måste fadern tillbaka till Växjö, helst innan det annalkande ovädret. Kring gården plockar han bär från buskarna, eller ligger i solen och myser. Han trivs på morföräldrarnas gård, men har stor repekt för den djupt religiöse morfadern, som han finner aningen skrämmande. Anders älskar sin mormor, som är lik hans mor, fast magrare. I sitt knä har Anders en korg med kaffe, socker och en bit jäst som de skall ge till hans mormor. Dessa romaner har sedan jag läste dem stannat hos mig, inte minst för att de är välskrivna och lättlästa, uppenbart självbiografiska och därmed kunde tala direkt till ett nyfiket barn på gränsen till tonåren.Įn av Ljungbergs fresker visar Anders sittande på en järnvägstralla som hans trygge och lugne far, bangårdsgårdsförman på Växjö station, stakar fram genom ett sommarfagert småländskt lanskap, med glittrande sjöar, väldoftande skogar och blomstrande hagar. Det gjorde även barndomsskildringar som Gäst hos verkligheten, Harry Martinssons Nässlorna blommar och Eyvind Johnsons Romanen om Olof, den senast nämnda handlar om den till en början fjortonårige Olof, som därmed är äldre än den tolvårige Anders i Gäst hos verkligheten. Martin i Nässlorna blommar är endast sju år då hans mor lämnar honom och hans svåra liv som sålt sockenbarn tar sin början. När jag på Göteborgs stadsbibliotek blickade upp mot Ljungbergs kantiga, lätt naivistiska fresker kom känslorna från den tiden tillbaka.įör mig framstår Sven Ljungberg som en ursvensk konstnär som skickligt fångat såväl svensk landsbygd, som dess småstäder, i all deras skönhet och tristess. Jag hade blivit ordentligt gripen av både läs- och filmupplevelsen. På det senaste stället fascinerades jag av Sven Ljungbergs fresker som har inspirerats av Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. En roman som de flesta svenskar från min generation är relativt väl förtrogna med, dels för att den var obligatorisk läsning i skolan, dels för att en filmatisering gjord av Lagerkvists son Bengt visades under televisionens barndom. Vi besökte Botaniska trädgården, konstmuséet, bokhandlar, marknader och stadsbiblioteket. Med mina systrar delar jag intresset för litteratur och konst och vi saknar aldrig ämnen att samtala om, fast min vana trogen är det jag som pratar mest. Men, det hindrar inte att vi kommer lika bra överens som då vi var barn. Ja, så speciellt ung är hon ju inte längre, fyra år äldre än jag är hon nu 69 år gammal. För två månader sedan besökte jag den yngre av mina systrar i Göteborg. ![]()
0 Comments
Leave a Reply.AuthorWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. ArchivesCategories |